Jun. 23, 2013

Hm, jag sa att jag skulle uppdatera mer. Och det ska jag, när jag har tid. Tid finns det inte.

krossar sakta

Sådär lagomt trött som jag ser ut att vara på bilden är jag varje dag, vet inte vad det är med mig. Jag äter två mediciner just nu, och den som inte är för magen ska just hjälpa till så att jag blir piggare, varmare kroppstemp osv. men just nu verkar den ha lagt av att fungera.. 
 
Idag har jag försökt vara i solen så mycket som möjligt utan att frysa ihjäl i blåsten, det gick inte sådär jättebra dock. Sen har jag varit och tränat, blir lika glad varje gång jag tränat efter ett "uppehåll". Jag kommer ihåg i höstas, då hade jag haft en riktig skitperiod, förkylning som aldrig gav med sig och knäna bråkade. Det var då första snön hade kommit, det var kväll och helt svart ute. Då skrek hjärtat, benen, hjärnan, allting efter att få ut springa efter att inte ha sprungit på över en månad. 
Jag gjorde det kroppen bad mig om, och även om det var en tur på omkring 3 km så var glädjen inom mig när jag kom in igen oändlig. Jag log, skuttade runt och var så jävla lycklig. Benen hade flugit fram och visat mig varför jag älskar att träna. 
 

för dina ord får mina tankar att dansa

Äntligen ansåg jag mig tillräckligt frisk för att träna, så när lillebror var på simkollo passade jag på att simma inne i bassängen, jag tycker det är jättehärligt att simma, samtidigt som det är rätt tråkigt att bara plaska på där. Men man hinner tänka och reflektera över mycket, så det goda överväger det tråkiga. 
Sen har jag druckit för lite vatten, så jag har världens huvudvärk.. Ajaj, dags att sova!
 
 
 

dämpa smaken utav dig

sliten tjej efter en rolig natt
 
Nu när jag fått en bra kamera som är i bättre storlek för att kunna ta med sig och faktiskt fota det som händer och sker runtomkring en så ska jag försöka bättra mig på det här med att skriva. 
Jag har varit så otroligt omotiverad, men nu börjar sommaren (dvs. plugg, jobb, träning och umgänge) och jag ska göra mitt bästa för att hålla den här sidan uppdaterad. Det blir nog ganska mycket träning och mat, eftersom det är det jag håller på med för det mesta, men såklart annat också. När mitt nya rum börjar bli tillräckligt fint för att visa gör jag nog det också - vi får låta tiden visa vad som sker. 
 

den där jävla magen

Imorgon börjar dagen då jag ska börja förbättra förhållandet mellan mig och min mage, jag har varit ganska elak mot den och ätit saker jag inte borde så att den varje dag sagt ifrån på mindre trevliga sätt. Det har lett till att jag  får äta medicin för att den ska lugna ner sig. Inte alls roligt och jag känner inte att mediciner är något jag ska behöva ta för en sån enkel sak, det ska ju faktiskt gå att hålla magen glad utan en massa piller. 
 
Varför jag skriver det här? 
Ja, det är väl egentligen för att jag söker förståelse hos er som är med mig under någon måltid i framtiden, om jag tackar nej till något är det helt enkelt för att min mage inte kommer klara av det. Och för att jag behöver stöd för att kunna stå emot vissa saker som är bland det godaste som finns, som min läkare sa: 
Undvik det som magen blir dålig av, och äter du det vet du ju vad som händer. = Skyll dig själv om du äter fel mat. 

SLUT

Här är ett urval med bilder från vår dag i onsdags. Ett par bilder med några av mina favoriter!

har helt klart haft ett av de bästa dygnen i mitt liv

och jag har inte ens tagit studenten själv. 

Nu jävlar är du fri

Så har dagen kommit, dagen då jag faktiskt fick något att berätta. Något att berätta och något att bekräfta för er, för någon kanske hela bilden av mig förändras, för andra så blir det bara verkligheten som blir nedskriven.
När dessa tre år av gymnasiet snart har gått så kan jag se tillbaka på dem med glädje och sorg, mycket - mycket glädje men samtidgt så mycket sorg. 
Jag fastnade i ett näste där jag hoppas att ingen fastnar, ett näste där allting handlade om vikt, vad jag åt och om jag rörde på mig eller satt still. Jag fastnade i en ätstörning, ortorexi. 
 
Att som ätstörd få höra att man blivit smal triggar faktiskt bara igång en ännu mer - även om kommentaren är menad negativt, att få höra att man blivit fin väcker tankarna om att man inte var det som man såg ut innan. Det går i ett varv av att trigga igång sig själv till att äta mindre, och lusten att inte bli "som förut" växer för varje dag som går. 
Även fast jag varje dag strävade efter att träna och äta enligt mina surrealistiska tankar så var det alltid någonting inom mig som sa: det ska inte vara såhär, sluta nu medan du fortfarande kan. 
 
Det var inte förrän för ganska prick ett år sedan, när KENT släppte sin senaste skiva Jag är inte rädd för mörkret som jag fullt ut insåg att det jag höll på med skadade inte bara mig själv utan även min omgivning och att någonting var tvunget att förändras. KENT har varit min terapi, de som har fått mig att gråta ut all frustration och de som fått mig att stegvis må bättre. 
 
Jag har aldrig gått till en psykolog eller liknande, så jag har väl egentligen aldrig diagnostiserats sjuk eller frisk. Men jag kan idag se tillbaka på det senaste året med glädje, jag har kvar en våg - men den är så dammig att det skulle lämna spår om jag ställde mig på den idag. Jag har ändrat syn på träning och mat, förut tränade jag för att få äta, nu äter jag för att få träna. 
När jag svälte mig själv försvann alla mina muskler, jag var orklös, men tänkte aldrig på att jag egentligen aldrig blev starkare på gymmet och kunde öka vikterna eftersom det inte var mitt mål. Varje dag blir jag lika besviken på mig själv att jag lät det gå såhär långt, att jag nu måste kämpa för att bygga upp muskler igen. Men det är min resa, konsekvenserna av mina handlingar och genom att ständigt ha det i bakhuvudet kommer jag inte gå tillbaka heller. 
 
Jag äter nyttigare nu än när jag var som sjuk, men jag äter mer. Att äta nyttigt behöver inte betyda att man äter lite, och jag kan välja själv vad jag vill äta - när jag vill äta det. Jag väljer själv om jag tränar, eller om jag inte tränar och hur jag tränar. Det är inte ett hjärnspöke som bestämmer längre, och jag kan erkänna att alla hjärnspöken är borta än - det finns de som säger att jag dög bättre förut än nu. Men för varje gång jag trycker bort de tankarna, så dör även ett spöke. 
 
Jag trodde att man blev lyckligare av att vara smal, men jag har aldrig varit så självdestruktiv och mått så dåligt som när jag vägde som minst. Det är tack vare min familj som aldrig har påpekat vad jag hållt på med - utan bara funnits där och min mamma som uppmuntrat mig till att ta en portion till utan att säga varför jag borde göra det. Det är tack vare min vänner som ordnat fikakvällar, middagar (särbo), och därmed fått mig att äta normala portioner. Det är tack vare mitt jobb där jag varje dag träffar så många fina människor som aldrig brytt sig om hur jag sett ut, och där man måste ha lite styrka för att orka jobba. Det är tack vare mitt gym, där jag varje dag ser starka personer lyfta skrot och får mig att önska att jag också vill göra det. Jag vill också orka 100 kg, och jag är påväg dit. 
 
Jag kommer ta studenten med ett leende på läpparna, med vetskapen om att jag hela sommaren kommer jobba och plugga för att bli Personlig tränare och kostrådgivare - för även om det var träning och kost som fick mig att må som sämst, så är det ändå träning som gör mig som lyckligast och det vill jag föra vidare till andra. Man ska inte träna för att man känner sig tvingad, man ska träna för att hjärtat säger ja. 
 
 

don't know what

Nu är det början på slutet, jag har åkt hem för lite ledighet/jobb innan studenten. Jag har de senaste dagarna njutit av att spendera tid med vänner och familj, födelsedagsfirande för lillebror, är inne på min tredje vilodag från träning - skönt efter 2 tidigare veckornas hårdkörning, årets första bad, choklad från lindt, lite plugg, solning, häng framför teven och fix nere i mitt rum.
 
Fullt upp, men ändå inte.