Nu jävlar är du fri

Så har dagen kommit, dagen då jag faktiskt fick något att berätta. Något att berätta och något att bekräfta för er, för någon kanske hela bilden av mig förändras, för andra så blir det bara verkligheten som blir nedskriven.
När dessa tre år av gymnasiet snart har gått så kan jag se tillbaka på dem med glädje och sorg, mycket - mycket glädje men samtidgt så mycket sorg. 
Jag fastnade i ett näste där jag hoppas att ingen fastnar, ett näste där allting handlade om vikt, vad jag åt och om jag rörde på mig eller satt still. Jag fastnade i en ätstörning, ortorexi. 
 
Att som ätstörd få höra att man blivit smal triggar faktiskt bara igång en ännu mer - även om kommentaren är menad negativt, att få höra att man blivit fin väcker tankarna om att man inte var det som man såg ut innan. Det går i ett varv av att trigga igång sig själv till att äta mindre, och lusten att inte bli "som förut" växer för varje dag som går. 
Även fast jag varje dag strävade efter att träna och äta enligt mina surrealistiska tankar så var det alltid någonting inom mig som sa: det ska inte vara såhär, sluta nu medan du fortfarande kan. 
 
Det var inte förrän för ganska prick ett år sedan, när KENT släppte sin senaste skiva Jag är inte rädd för mörkret som jag fullt ut insåg att det jag höll på med skadade inte bara mig själv utan även min omgivning och att någonting var tvunget att förändras. KENT har varit min terapi, de som har fått mig att gråta ut all frustration och de som fått mig att stegvis må bättre. 
 
Jag har aldrig gått till en psykolog eller liknande, så jag har väl egentligen aldrig diagnostiserats sjuk eller frisk. Men jag kan idag se tillbaka på det senaste året med glädje, jag har kvar en våg - men den är så dammig att det skulle lämna spår om jag ställde mig på den idag. Jag har ändrat syn på träning och mat, förut tränade jag för att få äta, nu äter jag för att få träna. 
När jag svälte mig själv försvann alla mina muskler, jag var orklös, men tänkte aldrig på att jag egentligen aldrig blev starkare på gymmet och kunde öka vikterna eftersom det inte var mitt mål. Varje dag blir jag lika besviken på mig själv att jag lät det gå såhär långt, att jag nu måste kämpa för att bygga upp muskler igen. Men det är min resa, konsekvenserna av mina handlingar och genom att ständigt ha det i bakhuvudet kommer jag inte gå tillbaka heller. 
 
Jag äter nyttigare nu än när jag var som sjuk, men jag äter mer. Att äta nyttigt behöver inte betyda att man äter lite, och jag kan välja själv vad jag vill äta - när jag vill äta det. Jag väljer själv om jag tränar, eller om jag inte tränar och hur jag tränar. Det är inte ett hjärnspöke som bestämmer längre, och jag kan erkänna att alla hjärnspöken är borta än - det finns de som säger att jag dög bättre förut än nu. Men för varje gång jag trycker bort de tankarna, så dör även ett spöke. 
 
Jag trodde att man blev lyckligare av att vara smal, men jag har aldrig varit så självdestruktiv och mått så dåligt som när jag vägde som minst. Det är tack vare min familj som aldrig har påpekat vad jag hållt på med - utan bara funnits där och min mamma som uppmuntrat mig till att ta en portion till utan att säga varför jag borde göra det. Det är tack vare min vänner som ordnat fikakvällar, middagar (särbo), och därmed fått mig att äta normala portioner. Det är tack vare mitt jobb där jag varje dag träffar så många fina människor som aldrig brytt sig om hur jag sett ut, och där man måste ha lite styrka för att orka jobba. Det är tack vare mitt gym, där jag varje dag ser starka personer lyfta skrot och får mig att önska att jag också vill göra det. Jag vill också orka 100 kg, och jag är påväg dit. 
 
Jag kommer ta studenten med ett leende på läpparna, med vetskapen om att jag hela sommaren kommer jobba och plugga för att bli Personlig tränare och kostrådgivare - för även om det var träning och kost som fick mig att må som sämst, så är det ändå träning som gör mig som lyckligast och det vill jag föra vidare till andra. Man ska inte träna för att man känner sig tvingad, man ska träna för att hjärtat säger ja. 
 
 


<3

2013-06-04 | 19:33:14

iloveu. <3

2013-06-10 | 10:36:02

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback