Många tankar som vill ut

Jag riktigt känner hur jag saknar dagarna i Stockholm på DS när jag fick umgås med liksinnade som mig, hur enkelt det var att prata med folk jag aldrig pratat med förut (okej, that one har jag ganska lätt för ändå) och få säga vad man tycker och tänker om kost och träning. Där det inte var konstigt att träna så mycket som jag gör. 
Det är nog baksidan med att ha träning som intresse, att få höra "men är inte det lite väl mycket", "du måste ju vila" etc. etc. Jag förstår att folk bryr sig, men det finns olika sätt att säga det på - jag är en person som lätt sätter taggarna utåt när jag känner mig påhoppad eller anklagad för att göra något fel - när jag inte gör det. Så att istället låta påhoppande så kan man kanske försöka låta nyfiken och intresserad istället. 
 
Jag kan lätt träna 6-10 gånger i veckan, för att jag tycker det är roligt. Vissa prioriterar att kolla på TV, läsa böcker, shoppa etc. Men jag väljer träning för att det ger mig energi, glädje, mental och fysisk utveckling. I Sverige så lider ca 35 % av övervikt - TRETTIOFEM PROCENT. Det tycker jag är alldeles för mycket, och istället för att klanka ner på dem som tränar (jag själv tränar väldigt varierat dessutom) så borde man hylla alla som vågar gå till gymmet för första gången, dem som hållt igång träningen i flera år, eller dem som precis börjat igen efter ett avbrott. 
 
Jag utbildade mig till Personlig tränare och Kostrådgviare för att få hjälpa människor att genomgå en livsstilsförändring på rätt sätt, jag gjorde det själv på fel sätt - både på gott och ont. Från normalviktig utan muskler, till normalviktig med början till muskler och kondition, till underviktig utan muskler med kondition för att nu vara normalviktig med muskler och kondition och en vetskap om att jag kan hjälpa andra. Jag kan erkänna att jag brinner för allt som har med kost och träning att göra, såklart att även jag har dagar då träningen inte alls känns rolig, och min tallrik med mat inte alls lockar lika mycket som godiset gör. Men det är dem dagarna jag frågar mig själv; 
Är det bara tillfälligt eller är det så att kroppen vill säga mig något?
Oftast är det bara tillfälligt, men ibland måste jag acceptera det faktum att kroppen inte pallar vara hälsan själv idag. Och då låter jag den vila och ladda upp inför nästa träningspass - hur tråkigt det än är. Min kropp sa många gånger emot mig, men jag lyssande inte - något som höll på att kosta mig väldigt mycket. 
 
Vad jag vill säga med detta är att det aldrig är försent att börja träna, skit i vad andra säger om dig - sålänge du mår bra av det du gör men lyssna på din kropp när den vill dig något. Kroppen vet bäst, är du hungrig - ät, springer det i benen även fast klockan är för mycket - spring en kort tur, sov med ro sen. Kroppen sköter mycket åt oss som vi inte vet om i smyg, och den är smartare än vi tror. 
 
2011 VS 2013, det är 21 kilo mellan bilderna ("spänner" mig på första dessutom). Även om jag just nu inte har min "drömkropp" där musklerna är mer deffinierade än nu, så ser jag hellre ut såhär om jag får må så bra som jag gör nu - än att se ut som jag gjorde 2011 där jag mådde riktigt uselt både psykiskt och fysiskt. 
 



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback