du tror att du kan se mig, men jag är en illusion

Jag har lätt för att låta tankarna flyga iväg till platser som aldrig kommer existera, till händelser som aldrig kommer ske eller till ord som aldrig kommer utbytas. Men ändå tänker jag ofta för mycket, om både om och men, kanske och inten, sällan ja och självklart. Jag vill aldrig hoppas för mycket, av den anledning att det mesta jag hoppats på aldrig skett. Jag vägrar fästa mig själv vid saker för mycket, för det är när man fäster sig man blir sårad och det är när man blir sårad som allting rasar. Tankarna flyger inte längre iväg utan limmas fast i verkligheten, fast i den hårda asfalten och betongen som omger oss. Varje steg påminner oss om vad som sårat, och vad som kommer såra ännu mer när vi går och lägger oss. Vissa kväller låter vi oss själva att stanna upp och lösa upp limmet, lösa upp det som sårar oss och låta det läka. Men allt för ofta flyr vi från det som gör ont och det som inte låter oss fortsätta framåt, vi stannar kvar på platsen men kastar ett täcke över skiten och låtsas att morgondagen inte existerar. 



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback