8/7

En ångest som inte försvinner
Ensamhet i flersamhet
Tankar i tusen
Ingen stig för att springa  
Inga vikter att lyfta
Tankar i miljarder
Ingenting som dödar tankar
Ingen du
Ingen jag
Inget vi
 
Vi är ensamma själar i en flersam värld. 

ett oskrivet blad

En blogg som förfaller, ett liv som går framåt. Lite så känner jag just nu, jag tror inte att det är bloggens tid just nu, det är min tid och jag jobbar på den. 
Jag har ett jobb, en lägenhet, en stig att springa på, en resa att spara pengar till, vänner att dricka öl eller kaffe med. Allting har bara fallit på plats och jag jobbar på att falla dit jag med, för hur bra än allting är, så blir jag aldrig nöjd. Med livet eller mig själv, jag söker ständigt förbättring. Men som han en gång sa, människan blir aldrig nöjd. 

sunday, bloody sunday

 

if you gave me a chance I would take it

Jag dansar på gator, jag ler mot främlingar. 
Jag sjunger med i låtarna, jag säger äsch och jaja. 
Jag är optimisten du avskyr, i din gråa betong. 
 

1234

det är när jag är som svagast
när jag behöver dig som mest
det är då du inte finns där
du är någon annanstans med någon annan 
någon du håller lite kärare
lite närmre
så många runt om mig 
men så ensam 

Borta men ändå hemma, hemma men ändå borta



Snow

Vi dansade förbi varandra, utan att se den andres ögon. Utan att konversera, utan att skaka händer. Nu står vi här och vi har rört varandra, sett varandra, hört varandra. Men ändå är du som en främling för mig. 

Everything we had


Jag ligger vaken, helt sömnlös. Det har tillslut blivit klart för mig med, att jag ska åka bort i nästan 6 månader. Det är ungefär lika längesen som jag tog studenten, och jag har hunnit med så mycket sedan dess. 

Paniken springer fritt i min kropp och hindrar mig från att sova, tusen frågor, tankar och känslor - inga svar. Jag hoppas att jag får sova snart, jag vill inte vända på dygnen. 




48 dagar

Jag vet vad jag vill, men ändå velar jag fram och tillbaka. 
Jag vet vad jag känner, men ändå letar jag känslor.
Jag vet vem jag är, men ändå söker jag mig själv. 
Jag vill så mycket, men ändå så lite. 

du tror att du kan se mig, men jag är en illusion

Jag har lätt för att låta tankarna flyga iväg till platser som aldrig kommer existera, till händelser som aldrig kommer ske eller till ord som aldrig kommer utbytas. Men ändå tänker jag ofta för mycket, om både om och men, kanske och inten, sällan ja och självklart. Jag vill aldrig hoppas för mycket, av den anledning att det mesta jag hoppats på aldrig skett. Jag vägrar fästa mig själv vid saker för mycket, för det är när man fäster sig man blir sårad och det är när man blir sårad som allting rasar. Tankarna flyger inte längre iväg utan limmas fast i verkligheten, fast i den hårda asfalten och betongen som omger oss. Varje steg påminner oss om vad som sårat, och vad som kommer såra ännu mer när vi går och lägger oss. Vissa kväller låter vi oss själva att stanna upp och lösa upp limmet, lösa upp det som sårar oss och låta det läka. Men allt för ofta flyr vi från det som gör ont och det som inte låter oss fortsätta framåt, vi stannar kvar på platsen men kastar ett täcke över skiten och låtsas att morgondagen inte existerar. 

vi lät regnet falla över våra nakna själar

Just ikväll behöver jag dig extra mycket, så pass att jag skulle springa 100 miles endast för att träffa dig.
Jag vill skrika efter dig, att du ska stanna.
Jag vill sjunga ut hur mycket du betyder för mig, men det skulle bli en lång vers.
Jag vill dansa runt din kropp, få dig att dansa med mig, för att få ett leende tillbaka.
Jag vill ringa till dig, endast för att höra din röst. 
Men hur mycket jag än skriker, sjunger, dansar och ringer
kommer du inte att stanna, lyssna, le eller ge mig ett svar. 
Det enda jag får tillbaka är tystnad. 

hej

Jag har länge tänkt skriva ett hej här, men varje gång jag lagt händerna på tangenterna har det stannat. Vad ska jag skriva? Vad vill jag säga? 
 
Jag jagar lycka, det kan jag säga. 
Jag jagar lycka, utan att veta hur jag ska hitta, eller var jag ska finna den. 
Jag vet bara vilken känsla jag vill uppnå.
En känsla av eufori, frihet och bubblor.
 
 

när min systers ord räcker till alldeles tillräckligt för att förklara min tankar

Händer som plåster.
Händer överallt.
Jag vill inte äga något eller någon. Förutom kanske tanken på att den fanns en natt då bara nu:et existerade. 
 

tusen tankar som vägrar stanna

 
 

Livet

Min planerade flytt till Stockholm ändrades och det visar sig att jag blir kvar i vår lilla by. Känner ingen större sorg över det, det är ändå nära till vänner runtomkring.

Men känslan av att vilja förändra livet finns fortfarande kvar, men hur?


det var som att du hörde mina tankar

Inatt hade jag svårt att sova, jag låg och tänkte på latin och jag tänkte på allt annat också. Mest tänkte jag på framtiden, de kommande minuterna, timmarna, dagarna, veckorna, månaderna. Jag vet inte vad som händer framöver och det gör mig glad och det gör mig orolig. Jag har inte längre ett jobb, alltså ingen inkomst. Jag som alltid har kunnat röra mig fritt mellan städer och länder om jag velat. Jag vet inte vart jag vill och jag vet inte vart jag ska, men jag vet att för många valmöjligheter gör mig galen och sömnlös. 

För vem gör vi egentligen allting?

 

Nu jävlar är du fri

Så har dagen kommit, dagen då jag faktiskt fick något att berätta. Något att berätta och något att bekräfta för er, för någon kanske hela bilden av mig förändras, för andra så blir det bara verkligheten som blir nedskriven.
När dessa tre år av gymnasiet snart har gått så kan jag se tillbaka på dem med glädje och sorg, mycket - mycket glädje men samtidgt så mycket sorg. 
Jag fastnade i ett näste där jag hoppas att ingen fastnar, ett näste där allting handlade om vikt, vad jag åt och om jag rörde på mig eller satt still. Jag fastnade i en ätstörning, ortorexi. 
 
Att som ätstörd få höra att man blivit smal triggar faktiskt bara igång en ännu mer - även om kommentaren är menad negativt, att få höra att man blivit fin väcker tankarna om att man inte var det som man såg ut innan. Det går i ett varv av att trigga igång sig själv till att äta mindre, och lusten att inte bli "som förut" växer för varje dag som går. 
Även fast jag varje dag strävade efter att träna och äta enligt mina surrealistiska tankar så var det alltid någonting inom mig som sa: det ska inte vara såhär, sluta nu medan du fortfarande kan. 
 
Det var inte förrän för ganska prick ett år sedan, när KENT släppte sin senaste skiva Jag är inte rädd för mörkret som jag fullt ut insåg att det jag höll på med skadade inte bara mig själv utan även min omgivning och att någonting var tvunget att förändras. KENT har varit min terapi, de som har fått mig att gråta ut all frustration och de som fått mig att stegvis må bättre. 
 
Jag har aldrig gått till en psykolog eller liknande, så jag har väl egentligen aldrig diagnostiserats sjuk eller frisk. Men jag kan idag se tillbaka på det senaste året med glädje, jag har kvar en våg - men den är så dammig att det skulle lämna spår om jag ställde mig på den idag. Jag har ändrat syn på träning och mat, förut tränade jag för att få äta, nu äter jag för att få träna. 
När jag svälte mig själv försvann alla mina muskler, jag var orklös, men tänkte aldrig på att jag egentligen aldrig blev starkare på gymmet och kunde öka vikterna eftersom det inte var mitt mål. Varje dag blir jag lika besviken på mig själv att jag lät det gå såhär långt, att jag nu måste kämpa för att bygga upp muskler igen. Men det är min resa, konsekvenserna av mina handlingar och genom att ständigt ha det i bakhuvudet kommer jag inte gå tillbaka heller. 
 
Jag äter nyttigare nu än när jag var som sjuk, men jag äter mer. Att äta nyttigt behöver inte betyda att man äter lite, och jag kan välja själv vad jag vill äta - när jag vill äta det. Jag väljer själv om jag tränar, eller om jag inte tränar och hur jag tränar. Det är inte ett hjärnspöke som bestämmer längre, och jag kan erkänna att alla hjärnspöken är borta än - det finns de som säger att jag dög bättre förut än nu. Men för varje gång jag trycker bort de tankarna, så dör även ett spöke. 
 
Jag trodde att man blev lyckligare av att vara smal, men jag har aldrig varit så självdestruktiv och mått så dåligt som när jag vägde som minst. Det är tack vare min familj som aldrig har påpekat vad jag hållt på med - utan bara funnits där och min mamma som uppmuntrat mig till att ta en portion till utan att säga varför jag borde göra det. Det är tack vare min vänner som ordnat fikakvällar, middagar (särbo), och därmed fått mig att äta normala portioner. Det är tack vare mitt jobb där jag varje dag träffar så många fina människor som aldrig brytt sig om hur jag sett ut, och där man måste ha lite styrka för att orka jobba. Det är tack vare mitt gym, där jag varje dag ser starka personer lyfta skrot och får mig att önska att jag också vill göra det. Jag vill också orka 100 kg, och jag är påväg dit. 
 
Jag kommer ta studenten med ett leende på läpparna, med vetskapen om att jag hela sommaren kommer jobba och plugga för att bli Personlig tränare och kostrådgivare - för även om det var träning och kost som fick mig att må som sämst, så är det ändå träning som gör mig som lyckligast och det vill jag föra vidare till andra. Man ska inte träna för att man känner sig tvingad, man ska träna för att hjärtat säger ja. 
 
 

Workout Åre

Helgen är slut och jag är fortfarande euforisk över allt jag fått vara med om, alla instruktörer har varit så inspirerande och jag har lärt mig så mycket.

Värst och bäst träningsmässigt var nog 2 timmar terränglöpning upp runt ett berg, vi tog oss inte upp till toppen, men vi var inte långt ifrån heller.
Att ha tränat såhär intensivt i ett par dagar har verkligen tagit på kroppen och både jag, Madde och Carro var riktigt trötta när vi åkte hem. Jag försöker att ladda upp för 4 relativit intensiva dagar till med träning (dock lugnare imorgon). Sen går mitt gymkort ut och jag åker hem för två veckors ledighet innan det är dags för studenten. (!!!)
 

Den här helgen har verkligen fått mig att förstå vad jag vill göra i framtiden, vad jag har för mål och vem jag är. 
 
Påväg ner från berget igår.
 
Morgonspinningsintervaller med Pulsklocka imorse.
 
En fullpackad väska blev fem under helgen, trodde väl inte att man skulle få så mycket drycker och bars och annat som vi faktiskt fick. Under hela helgen bjöds det på äpple och bananer också, jag har väl ätit minst... 12-15 bananer på 3 dagar, lär börja klättra som en apa snart. (heh)

är det så här det känns att inte hata?


Tidigare inlägg